»Bäste vän!» upprepade fadern och skrattade litet, »de der vänskapsförbindelserna på lif och död, som man är så färdig att knyta under gossåren — åhja, jag känner till dem! Det är en lycka, att det vanligen blir så litet af dem. Det är en lycka, säger jag, ty det skulle ju vara ytterst obeqvämt, isynnerhet för dem af oss, som skola långt fram i lifvet, om en sådan gossvänskap verkligen skulle vara förpligtande för lif och död.»
Abraham såg ut, som om han ej riktigt förstod, och den andre fortfor: »Ser du, skolgossar äro ju jämlikar eller i det närmaste likstälda; men när skolan släpper dem, spridas de öfver lifvet, och lifvet gör dem mycket snart högst olika. Tänk dig nu sjelf, huru omöjligt det blir att fortsätta med en sådan gossvänskap, om t. ex. den ene stiger högt inom samhället, medan den andre går nedåt eller blir stående der han har sitt ursprung. Se, derför är det just så visligen inrättadt, att sjelfva lifvet drar försorg om, att sådana vänskapsförhållanden ej vara längre, än medan de äro oskadliga,»
»Ja, men Marius skall ju studera,» inföll Abraham.
»Ja visst, ja visst, det är ju inte det jag menar; och inte heller var det särskildt Marius jag tänkte på. Han rår ju inte för — det vill säga, det är någonting i hans förhållanden, som du inte kan förstå och som du inte behöfver bry dig om; det är visst en snäll och bra gosse, som du gerna kan umgås med; det blir nog bra med det. Jag
