Sida:Gift (sv).djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 30 —

ville bara ge dig en varning för denna sentimentala vänskap i lif och död; du vet, att jag inte kan tåla sentimentalitet, sådant passar icke för oss karlar.»

Abraham var alltid smickrad, då fadern sålunda behandlade honom som en yngre vän; isynnerhet tilltalade det honom att bli räknad med bland »oss karlar.» Häntydningen på, att det var någonting galet med Marius, väckte hans nyfikenhet, men han såg på faderns min, att man ej fick fråga.

Professor Løvdahl hade nu slutat sin omklädsel, han tog ren näsduk och gick småsjungande för att tillbringa en timme före qvällsvarden uppe i klubben. Hans lif var mycket regelbundet, hans person var fin och välvårdad, och alla hans åsigter voro färdiga och prydligt ordnade i hans goda hufvud.

Fastän han i sjelfva verket endast var få år äldre än sin hustru, tycktes afståndet vara långt större. Ty han hade från ungdomen lagt an på att se värdig ut; han tyckte om det gamla och säkra och det, som hade fast rot; hon svärmade för det nya, förhoppningsrika och för det, som var i rask växt. Derför blefvo de efterhand hvarandra så olika både till det inre och yttre.

När någon frågade honom, hvarför han hade lemnat hufvudstaden och den ärofulla professorsposten, som erbjöds honom vid så unga år, för att begrafva sig här i denna föga vetenskapliga stad, så berättade professor Løvdahl gerna en historia från de första åren af sitt äktenskap.