»Vill du börja, Abraham Løvdahl,» sade piggsvinet, efter att ha undersökt sin annotationsbok, hvari han inskref betygen.
»Jag hade så ondt i hufvudet i går, att jag inte kunde läsa på grekiskan,» svarade Abraham bedröfvad, men öppet och uppriktigt. Marius gjorde stora ögon.
Den gamle smålog och skakade litet på hufvudet och fann sedan en annan, som han kunde examinera.
Lektor Bessesen hade troget sållat dam i många år och hållit sitt 25:års jubileum för länge sedan. Hans område var icke stort; men der var han hemmastadd som i sin egen ficka.
Han visste på pricken huru mycket grekiska som fordrades till studentexamen; han kunde säga på förhand, hvilka frågor som skulle bli examinanden förelagda vid hvarje särskildt stycke af de lagstadgade författarne.
Och detta bibringade han långsamt, men någorlunda säkert de bästa af sina elever; de andra var det ej så farligt med, då de ej blefvo dimitterade från skolan.
Han satt så liten och hopskrumpen, att han nästan försvann i sin egen rock; hakan sjönk ända ned i boken, och det kortklipta rödgula håret spärrade ut åt alla sidor, medan han endast sällan lyfte de rödkantade ögonen öfver katedern.
Ty han var en fredlig lärare. Om någon satt med öfversättningen bredvid och läste ur den, eller om det hviskades och fuskades oförsynt, så hvarken såg han eller hörde. Ett långt lifs
