erfarenhet hade lärt honom, att det ej lönar mödan att röra i sådant; och det gick dessutom så mycket beqvämare, när de klena fingo litet hjelp.
Han var emellertid alldeles icke slö; det minsta fel eller den minsta osäkerhet träffade hans öra; han for upp, som om han hade stuckit sig, när någon tog fel på imperfektum och aoristus; men för öfrigt kunde det vara huru mycket väsen i klassen som helst, blott det ej blef allt för galet.
Så förde han de tio tusendes tåg en liten parasang hvarje dag, och alla de ungdomar, som under årens lopp hade följt honom som anförare, hade alla med samma regelmässighet, i samma små dagsmarscher, kommit genom Xenofon, Homerus, Sofokles, Herodot och Plutarkus; allt gick på samma sätt utan förändring eller omväxling; så väl i vers som i prosa var det denna högvigtiga skilnad mellan imperfektum och aoristus; och hände det, att den, som öfversatte, råkade skratta åt en rolig anekdot hos Herodot, då såg piggsvinet upp förvånad: det kunde han ej förstå.
Derför gick den gråa morgontimmen jämnt och fredligt. De, som ej ville ha några frågor, hade eller hade haft ondt i hufvudet, och då måste piggsvinet ta reda på en annan, som var beredd på att parera och satt färdig med öfversättningen på den ena sidan, glosor och anmärkningar på den andra.
Klockan nio samlade piggsvinet åter ihop alla sina saker och begaf sig till nästa klass.
