Äfven historietimmen, från nio till tio, gick fredligt. Det var adjunkten Borring med sina gåspennor; och då klassen nu bestod af bara latinare — Tolleiv och Reinert voro till sjös, andra voro försvunna — så hjelpte man sig sjelf och hvarandra med fusk.
För att Marius skulle kunna sin historia, måste han absolut »hjelpas på trafven», men det passade ej alltid in med adjunktens metod. I dag frågade han till exempel: »När vände lyckan sig?» och derpå tog han itu med sina gåspennor; strax derefter sade han: »Nå, när vände lyckan sig?» — blåste i en penna och skar vidare.
Marius kunde hela ramsan om Karl XII, men han visste ej, att lyckan vände sig 1708. Abraham måste hviska det till honom.
Dervid kom lille Marius till all lycka in i ramsan: »Men år 1708 vände lyckan sig,» och sedan gick det som en olja.
Nu hade ändtligen Morten baksträfvare fått kaminen röd, och der var så varmt, att de måste öppna alla fönstren under lofqvarten.
»Hvem har lagt i kaminen?» frågade rektorn också genast, då han kom in i klassen med temaböckerna under armen.
Intet svar; men då han ånyo frågade i strängare ton, svarade primus:
»Jag tror, att det var Morten Kruse.»
»Jaså, det var du, Morten? Så att du inlåter dig på sådant? Kom fram och tag reda på den paragraf i ordningsreglerna, der det står, att lärjungarne sjelfva skola ombesörja skolans uppvärmning.»
