Morten stälde sin buttra figur framför ordningsreglerna och gapade uppåt.
»Nå, lille Morten, hittar du inte snart den paragrafen? Eller vill du, att jag skall hjelpa dig?» frågade rektorn och drog honom i örat med den ena handen, medan han pekade med den andra. »Ser du paragraf fem? Läs den — högt och tydligt!»
»Paragraf fem,» började Morten med groft målföre, »i skolrummen måste lärjungen genast begifva sig till sin plats och aldrig förorsaka något stoj eller någon oordning. Han lemnar heller aldrig sin plats annat än efter uttrycklig tillåtelse.»
»Nå, lille Morten, ser du nu huru lärjungen har att förhålla sig i klassen — hvad? Tycker du det stod någonting om att proppa kaminen full — hvad? Tycker du det — hvad?»
För hvarje fråga drog han honom hårdare uppåt i örat, så att Morten slutligen stod på tå för att följa med.
Hela klassen skrattade, och Morten lomade till sin plats.
Emellertid hade primus delat ut kriaböckerna, efter att ha tittat i alla, för att få se betyget.
Marius hade fått 4 1⁄2, hvilket var litet värre än vanligt, och det var egentligen en liten missräkning; han hade tyckt så bra om ämnet, derför att sjelfva titeln var så lång, att den nästan kunde bli en 1⁄4 sida, om man skref den med stor stil, och han hade alltid så svårt för att få sina krior nog långa.
