Ämnet lydde sålunda: Jämförelse mellan Norge och Danmark med hänsyn till ländernas naturliga beskaffenhet och folkens karaktär och näringar.
Rektorn började nedifrån. »Du skrifver dåliga krior, Marius. Hvad är det för ett sammelsurium du har lemnat in i dag? Hör nu sjelf: »När man jämför Norge med Danmark, så ser man en stor skilnad mellan dessa länder. Norge är ett bergland, Danmark deremot ett slättland. Norge har, emedan det är ett bergland, bergverk, hvilket Danmark icke har, emedan der ej finnes några berg. Tillika har ett bergland nästan alltid dalar» — ack ja, käre lille Marius, det är så sant, så sant, men tror du det är nödvändigt att tala om det för oss? Det är så omoget — så sorgligt omoget» — upprepade rektorn bekymrad och gick en stund af och an i tankar. Marius förstod mycket väl, att han tänkte på uppflyttningen till sommaren.
»Men Gud förskone oss, hvilken värme — puh!» sade rektorn och gaf Morten en dask i hufvudet, då han gick förbi honom.
Derpå tog han åter i tu med Marius’ kria: »Norge eger ett godt försvar i sina fjäll; och skulle krig utbryta, så är Kölen icke så god att komma öfver med kanoner, isynnerhet om vintern.» — Det är fasligt, hvad du är krigisk, lille Marius! Hvem skulle vilja gå öfver Kölen med kanoner? Svenskarne ä’ ju våra bröder och goda vänner. Nej, då är det bättre hvad en annan har skrifvit, att nu kunde man hellre önska Kölen borta, så
