att brödrafolken riktigt kunde blanda sig — hvem är det, som har skrifvit det?»
»Det är jag,» svarade primus anspråkslöst.
»Mycket rätt, det är du, Broch, ja, det är mycket bra. Marius deremot ser allt från en krigisk ståndpunkt; hör nu vidare: »när man jämför folken, så finner man, att danskarne äro mera vekliga än norrmännen.» Ja, hvad är nu det här för någonting?» ropade rektorn förargad och ref sig i håret; han blef allt mera upphettad, det var visst inemot 30 grader varmt, »här är flera i klassen, som ha det der om danskarnes veklighet; hvad skall det vara till? Det är visst mycket bra att älska sitt fädernesland, men patriotismen blir ett stort fel, när den öfvergår till nationelt högmod, så att man ser ned på andra nationer och endast berömmer sin egen. Specielt är det löjligt för ett litet fattigt folk som vårt, som sannerligen inte har mycket att berömma sig af.»
Brochs utmärkta kria blef aldrig uppläst, ty värmen blef slutligen så ursinnig, att rektorn i förtviflan gaf ordre att fönster och dörrar skulle öppnas, och då det nu uppstod ett stormdrag genom rummet, skickade han alla ut på gården; endast Morten Kruse skulle sitta inne till straff.
Det regnade ej längre, men blåsten var kall, och det var smutsigt på gården, så att de hade ej stor glädje af den långa lofstunden. Marius gick och grufvade sig för aritmetiken, ty efter alla menskliga beräkningar skulle han få fråga i dag.
Abraham hade hjelpt honom, och lille Marius hade sagt, att han förstod. Han hade verkligen
