haft litet reda på litet af det. Men han var nästan viss på, att när han stod framför den svarta taflan, så kunde han ej 12 × 12.
Lektor Abel kom insvansande, och fönstren stängdes. Han bar sin nya regnkappa på armen och gnolade, hvilket var ett säkert tecken till att han var vid godt humör. Det tröstade emellertid icke Marius mycket, ty när lektorn var vid godt lynne, var han så svår till att göra spektakel.
Lektor Abel var ungkarl och sprätten bland lärarne. Det var hans stolthet att öfverraska sina luggslitna, gulkragiga kolleger med nya och originela klädesplagg, än en rödprickig halsduk eller ett par ljusa byxor; nu var det en hvit regnkappa af guttaperka.
Man hade nypt i den och luktat på den, alla hade frågat efter priset, och alla hade fått veta det.
Som lärare var hans princip denna: »Menniskorna kunna indelas i två slag: de, som kunna lära sig matematik, och de, som icke kunna det. Och jag åtar mig att under loppet af en månad afgöra, om en gosse kan lära sig matematik eller ej.»
Med denna teori till utgångspunkt dref han dem, som hade anlag, mycket långt; resten lät han med godt samvete stanna i stöpet.
Lektorn slog dam af katedern med sin silkesnäsduk, innan han satte sig; Marius satt och darrade under tystnaden, medan han kastade en blick i boken. Men Broch blef framropad. Marius kunde knappast tro på sin lycka; det såg ut som
