om Abel ville börja uppifrån; då kunde han kanske slippa i dag också.
De hade nyligen börjat på eqvationer af första graden med en obekant, och lille Marius hade tåligt följt med genom många exempel för att finna detta x.
Han hade hört dem säga, att nu var det funnet, och sett dem stryka ut det från taflan — ja, hvad mera var, han hade till och med sjelf alla exemplen uppskrifna i sin bok, och ändå var detta enda obekanta honom ännu lika fjärran som främmande.
Han släpte ej detta x ur sigte, han skref samvetsgrant upp, huru det jagades som en räf från rad till rad med multiplikationer, förkortningar, bråk och allt möjligt sattyg efter sig, tills det arma utmattade djuret slutligen drefs ensamt öfver till venstra sidan, och så visade det sig, att detta fruktansvärda x ej var annat än ett helt fredligt tal — till exempel 28.
Marius kunde till sist nödtorfteligen förstå, att x kunde ha olika värde i de olika exemplen. Men hvad skulle man med detta x till? Hvartill alla dessa omsvep, hvarför jaga nedåt taflan öfver stock och sten efter detta enda obekanta, när det ej var annat än till exempel 28 — kanske bara 15? Nej, det kunde lille Marius sannerligen inte begripa.
Han tog emellertid sin exempelbok och skref mycket ordentligt upp den uppgift, som Broch fick att räkna ut.
