Sida:Gift (sv).djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 52 —

ovissare, men isynnerhet alltför nedslagen vid tanken på den lilla rynkan vid moderns mun, när hon återigen såg en 6:a i betygboken.

Klockan var tolf, och den gamla gumman, som sålde kringlor och pepparkakor till latinarne, stod redan vid trappan.

Fjerde latinklassen i rock spatserade af och an på sitt bestämda område; tredje latinklassen ännu i tröja stod i grupper och åt, medan de lyckliga små, som sluppo klockan tolf, störtade ut med lördagsfart.

Det klarnade uppe i luften; vinden drog sig till vestlig, det kunde mycket väl hända, att den gick alldeles på nordlig till natten; då blef det kanske frost, och då kunde isen på vattnet kanske ändå vara brukbar i morgon.

Lille Marius stod för sig sjelf och åt sin pepparkaka utan att bry sig om, att stinkdjuren, som sprungo förbi honom, kallade honom både för råttkung och annat; han kände sig alldeles tom och ihålig i hufvudet, och ändå var det två hela timmar qvar.

Visserligen var det latin, som han var mindre rädd för, men den sista matematiktimmen hade tagit på honom.

Annorlunda var det med tjocke Morten och de andra trögdjuren, de brydde sig katten om lektor Abels drift. Men lille Marius hade fått ett fint öra för hån; stundom hade han hört sina fiender blanda in modern i förnärmelser, dem han ej förstod, men som ändå satte hans blod i svallning.