»Hvad är det för ett nöt, som har lagt i kaminen — hva’?» började adjunkten Aalbom, så snart han kom in i klassen; det var icke alls varmt längre, men han hade talat med rektorn. »Det är väl du, Kruse, din tjocka åsna, hva’? Puh! Hvar börja vi i dag? Versen 122 — quas deas — läs upp, Gottwald! Högt! Jaså, är det att läsa högt? quas deas per terras — opp med käftamentet! De der tröga vestländingarne kan inte få tänderna ifrån hvarandra ens; sitt inte der och snörfla som en mullvad, din drönare!»
Det var hans sätt att börja undervisningen, isynnerhet under de sista timmarne, då han sjelf var nervös och sur, efter att ha grälat och slagits från klockan åtta om morgonen.
Klassen böjde sig under ovädret, fastän de ju voro vana vid det; men lille Marius fortsatte darrande sin uppläsning, och fick en skur af bannor, derför att han ej skrek nog högt.
Det var otur för Marius, att rektorn hade läst latin i de två föregående årsklasserna; ty nu ville aldrig Aalbom medge, att rektorn hade bragt den lille Gottwald så synnerligen långt; men å andra sidan var han orolig för, att rektorn skulle vilja påstå, att hans älskling hade gått baklänges, sedan han kom under Aalbom.
Derför fordrade han allt af Marius, men hade aldrig något beröm för honom.
Adjunkten gick af och an i klassen som ett rofdjur lurande på ett fel att kasta sig öfver; han var ovanligt lång och smal och dertill närsynt,
