»Skall jag säga er, min fru, på hvilken min fabrik strandar?»
»Ja, visst skall ni det, och det genast ändå.»
»På er man.»
»På Carsten? Eforen? Men bäste herr Mordtmann, han intresserar sig ju varmt för er.»
»Ja, Gud bevars, professorn har varit ytterst älskvärd mot mig, men —»
»Nå? Men —?»
»Men aktier vill han inte teckna.»
»Såå? Det var då besynnerligt. Jag hör annars alla menniskor säga, att Carsten är så driftig och så försigtig i penningsaker. Hör nu, säg mig uppriktigt, så här oss emellan, tror ni sjelf på ert företag?»
»Önskar ni se prospektet?» frågade Mordtmann och tog i fickan.
»Nej, visst inte! Men svara mig: tror ni sjelf —?»
»Vi ha här,» afbröt han i sin allvarsammaste affärston, »som ni skall få se, en serie analyser —»
»Låt mig vara i fred för edra vämjeliga analyser,» sade fru Wenche skrattande.
»— och vidare ett specificeradt öfverslag jämte en kalkyl,» fortfor Mordtmann; och nu var det ej längre möjligt att få ett allvarsamt ord af honom. Han roade henne ännu en stund med sin affärston och med att uppföra scener från sina besök hos stadens borgare, tills han reste sig och tog afsked.
Men då han hade gått, tänkte frun på saken. Det skulle i sjelfva verket vara alltför förtretligt, om han nu reste bort. Hon skulle ändå fråga
