så skulle de äfven bränna honom. Botair var sjelf rik, och hade till hustru en dotter af den rikaste man, som hette Lickair den Wise, boende der som man nu kallar Stenkyrka: denne Lickair rådde mest på den tiden. Han beskyddade sin måg Botair, och sade till folket: Framhärden ej i Ert uppsåt att bränna mannen och hans kyrka, ty hon står i Wi, det är: på ett heligt rum, nedanför klinten. — Dermed fick kyrkan stå. Hon var invigd med alla helgons namn, och belägen på det stället, der sedan byggdes S:t Peder's kyrka (emellan Hästgatan och Klinten eller Wård-klockebacken). Sedan Gotlänningarne sett kristne mäns seder, lydde de Guds bud och lärde mäns undervisning. — —
Kring Botair's kristna kyrka i Wi, och i det hägn, som kristendomen skänkte fredliga yrken, begynner säkerligen Wis-by (offerställets stad) att småningom uppvexa. Förr än omkring början af 1000-talet våga vi ej datera dess begynnelse. Gotlands förmånliga läge ditlockade efterhand handlande från många håll, och bredvid de gotländska köpmännen uppstod isynnerhet det tyska köpmans-samfundet talrikt och mäktigt, med stora handelsfriheter äfven i aflägsna länder. «Folk af mångahanda tungomål församlade sig på Gotland», heter det i Wisby' gamla Stadslag. Storartad blef snart den handel, som i Wisby hade sin medelpunkt: ön var liksom en af naturen bestämd stapelort för handeln mellan de på ömse sidor om Östersjön belägna länder. Derjemte till en början alldeles oberoende af konungamakt och kungliga tjenstemän (— först 1288 måste, i följd af stridigheter mellan staden och landsbygden, det stolta köpmans-samhället böja sig under den mäktige Magnus Ladulås —); till en början styrande sig sjelf i allt, kunde Gotland betraktas såsom en stor frihamn för alla sjöfarande och handlande folk. Infödde gotländske handlande förenade sig med hitflyttade tyska och andra köpmän, och så bildade sig i tidernas lopp det stora, verldsbekanta köpmanna-samfund, som i Wisby hade sitt säte, och som tillvexte i styrka och makt, och uppehöll sig i fortlefvande kraft genom endrägt och lika gemensamhet i allt, genom samma lag, samma borgar-rätt, och lika andel i stadsstyrelsen och i handhafvandet af ordning och rätt. I Wisby' Råd suto sex och trettio män af begge tungo-målen, nemligen aderton Gotlänningar och lika många Tyskar; och. Fogdar voro der två, en gotländsk och en tysk, enligt Gotlands Stads-lag. —
Af gammalt kände Gotlänningarne vägarna och farvattnen till de i nord-ost liggande länderna: redan från medlet af 1000-talet var en liflig handel i gång mellan Nowgorod och Gotland, och för de nowgorod'ska varorna öppnade sig genom den gotländska mellanhandeln en stor marknadsplats i de nordtyska städerna. Wisby-köpmännen, och i deras fotspår de tyske, hade i Nowgorod sitt nederlag, sitt s. k. Hof (handels-domstol) med Åldermän i spetsen, och äfven sin egen kyrka, likasom Nowgorods-boarna hade sin grekiska kyrka i Wisby. — Från eller öfver Gotland kommo, år 1157 eller 1158, bremiske köpmän till kusterna af Liffland och Düna's mynning, hvilka kuster de först genom gotländska köpmännens färder lärt känna. Med hjelp af gotländska handtverkare och stenhuggare anlade Meinvard, Lifflands förste biskop, år 1188 en borg vid Düna, den första stenbyggnad i dessa trakter och ett värn för den uppspirande kristendomen. Årligen kommo och gingo öfver det mångbesökta Wisby och Gotland skaror af pilgrimer och riddare till Liffland, och till erkänsla för det bistånd, de derstädes kämpande Korsherrarne hade af sina förbindelser med Gotlands-köpmännen, fingo dessa redan vid slutet af 1100-talet vidsträckta handelsfriheter, som snart utgrenade sig från Riga, samt Lifflands och Estlands öfriga hamnar, till Polotzk och Witepsk (i vestra Ryssland), och ända till Smolensk, och från sistnämnda stad gick den gotländska handeln än vidare till andra orter i öster. För hela denna handel med de nord-ostliga länderna var Wisby hufvud-nederlagsplatsen, och var snart det förherrskande i hela den nordtyska handelsrörelsen. Wisby blef medelpunkten för alla de särskilta handelsförbindelser, som Tysklands vestliga städer hvar för sig slutit i främmande länder, i England, i Flandern, i de skandinaviska rikena; ty hur liflig handeln än förut måtte hafva varit mellan dessa länder och de nordtyska städerna, så kom den dock först i sitt flor och tog en mera storartad riktning, sedan den genom Gotland sattes i förbindelse med Östern. Derföre voro äfven i England, Flandern och andra länder stora handelsförmåner tilldelade de gotländska köpmännen. Wisby var för Östersjön hvad Venedig var för Adriatiska Hafvet, och liksom af Indiens och Persiens kostbara varor en del gick öfver Svarta Hafvet till Venedig, så gick en annan del deraf på Wolga och andra ryska floder till Nowgorod och derifrån till Wisby. De talrika på Gotland gjorda och ännu årligen återkommande, högst betydliga jordfynd af österländska mynt och forntidsprydnader, samt af anglo-sachsiska och gammaltyska mynt vittna om dessa fordna förbindelser med Österlandet, med England, Danmark och Tyskland. — Köpmanna-samfundet i Wisby var så mäktigt, att, enligt nyare undersökningar, de s. k. Hansestädernas eget stora förbund till stor del bereddes genom den förening, som handlande från de särskilta städerna förut knutit på Gotland. Detta samfund var så betydande, att det af egen makt, de öfriga städerna oåtsporda, fattade beslut och utfärdade förordningar, som vid straff af uteslutelse från all samfärd och gemenskap med det gotländska samfundet och de på Gotland handlande köpmännen («Gotlandiam frequentantes») borde af samtliga städerna hörsammas och efterlefvas. — Wisby Sjö-Rätt var vidt och bredt
