4
bekant, af en mängd städer antagen och af andra lagd till grund för deras sjöfarts-lagstiftning[1]. —
Om denna handel, denna makt och betydenhet, och om den bildning, det konstsinne och det varmt katolska tros-lif, som blomstrade i Wisby, vittnar tillfyllest mängden af dess sköna kyrkor, dess kloster och gillen, och mångartade öfriga forntidsminnen. Enligt krönikan hade de enskilta husen kopparportar och förgyllda fönsterposter, och i den gamla visan om Nils Guldsmed och Kung Waldemar heter det:
«Guld väga de Gutar på lispunds-våg,
Och spela med ädlaste stenar.
Svinen äta ur silfvertråg;
Och hustrurna spinna på guld-tenar.»
För denna glänsande skildring ligger kanske någon sanning till grund. Krönikans uppgifter deremot, att Wisby sträckt sig ända till Hästnäs i Norr och till Wible i Söder — vidpass ½ mil från n. v. staden åt hvartdera hållet —, är alldeles orimlig; att staden haft tvenne förstäder, den norra och södra, samt att inom murarna bott 12,000 Borgare (hvarmed menas köpmän, såsom synes af tillägget att «Embetsmännen» eller handtverkarne, med undantag af Bagare och Guldsmeder, bodde utom staden) — är uppgifter, som man med allt fog kan betvifla.
Från danske Konungen Waldemar III Atterdag's infall och sköfling år 1361 daterar man vanligen Wisby' förfall. Men en genom läge och tidsförhållanden ypperligt gynnad handelsstad kan väl utplundras och brännas: i kraft af naturliga hjelpkällor reser den sig igen ur sin aska. Wisby' egentliga undergång såsom en af den europeiska handelns hufvudplatser torde böra tillskrifvas andra, verldshistoriska händelser: Mongolernas under Tamerlan eröfringar i Ryssland och Astrachan's förstöring (på 1390-talet), samt, hundra år sednare, upptäckten af en ny, beqvämare handelsväg till Indien, kring Goda-Hopps-udden (1498). Härigenom begynte en ny sakernas ordning: nya handelsvägar, nya uppblomstrande handelsstäder — och Wisby' tid var ute. Under danskt välde och under utsugande danska länsherrars förtryck, till år 1645, sjönko Gotland och Wisby i allt djupare förfall; och det gamla Moderlandet, till hvilket ön nämnda år återvände, vårdade sig under århundraden föga om den aflägsna provinsen, och har först på det sednaste halfva seklet, isynnerhet på de sednaste tiotalen af år, börjat skänka åt provinsen och staden ynnestfull handräckning och kraftigt understöd i flera riktningar. Men långt i fjerran vare drömmen, att Wisby skulle kunna återfå någon skymt af sin fordna herrlighet! Småstaden Wisby har endast en storhet: det är Minnets, endast en prakt: det är Ruinernas! Den är liksom ett stycke af Medeltiden, qvarglömdt i en vrå af Norden, men tärdt af fiendehand och tidens tand.
Sedan århundraden hvilar sig denna stad efter allt det stora, som den fordom skapat och verkat — tillika, uttröttad och medtagen efter de förfärliga skakningar och blodiga bardalekar, hvilkas skådeplats den varit.
Men den bär sin ålderdom med värdighet, den vördar och vårdar sina stora minnen, mellan hvilka nutiden sträfvar och pustar, putsar och nybygger, efter måttet af sina inskränkta tillgångar.
Vi omnämnde i det föregående den blandning af forntida ståt och nutida ringhet, som utmärker det nuvarande Wisby. N:o 1 af Säve's taflor: “Wisby från norra batteriet” åskådliggör denna pittoreska blandning. Man ser här i midten af taflan den åldriga S:t Maria öfver det hela lyfta sina 3:ne torn (hvilkas spiror dock äro från medlet af 1700-talet); till höger derom, för åskådaren, ligger S:t Lars' och till venster S:t Drotten's ruin, hvardera med väldigt stentorn, men försvunnen tornspira. Framför S:t Maria ligger den smala façaden af ett hanseatiskt köpmanshus (apotekaren J. E. Lübeck's hus), med på engång trappformig och krenelerad gafvelspets, och till höger synes ett annat snarlikt (färgaren Wendt's), med äfvenledes trappformig gafvel. I fonden synes en. del af ringmuren med dess torn. På förgrunden se vi de s. k. Strandträdgårdarna, belägna mellan stadsmuren och stranden, på hvilken ett batteri med 6 24-pund:a kanoner är uppkastadt: några af dessa trädgårdar hafva fordom utgjort en del af stadens gamla, beklagligen för århundraden sedan med flit igenfyllda hamn.
Sedd från denna sidan, och helst på längre afstånd, t. ex. ute från redden, visar sig panoramat af staden lika märkligt som intagande: under den vackra årstiden undandöljer den ymniga grönskan allt det förfallna, det oregelbundna, skräpiga och skröpliga: forntids-monumenterna resa sig ur grönskande bädd i vördnadsvärd storhet, omkransade af den till form och färg vackra, tornbeprydda, med ma,rken amfiteatraliskt sig höjande ringmuren.
Och är det qväll, och lutar solen till sin nedgång, då får, från denna ståndpunkt, taflan en skönare färg och förklaring; då återkastas solskimret i gnistrande guld och purpur från fönstren uti den lilla, i frid och grönska försjunkna staden, hvilken då tyckes liksom med en herrlig illumination vilja fira sina minnens fest, medan de rastlösa böljorna, som fordom gungat så mycken rikedom till denna kust, invid stranden sjunga sin gamla sång om förgängligheten af all timlig storhet och lycka.
- ↑ Se om Gotlands Handel den utförliga framställningen i Strinnholm, Svenska Folkets historia under Medeltiden, 2:a Bandet, samt Geijer, Sv. Folkets Historia, 1:a delen.
