hagligare. Jag försatte mig i min inbillning i en idealisk värld; jag tänkte mig ett nomadliv i en sådan natur, och herdinnor som Serena, och patriarker, och tält och orangelunder, och… Men just då kom fru v. P. störtande fram till mig, i det hon utropade: ”Ack, vad allt detta är charmant, min lilla fru Werner! Just sådana här tält hade greve L. och vi på Gustavsberg. Den ena dagen voro de hos oss; den andra dagen voro vi hos dem, tout familièrement. Det var ofantligt roligt! Det är för charmant! L…s och vi umgingos föga med den övriga societeten. Vi hade nog av varandra. Ack, jag undrar hur vår gemensamma vän, den söta friherrinnan H. mår? En charmant människa! Hon och jag hade just roligt av att vara tillsammans. Naturligtvis; vi ha mycket sett varandra i stora världen och ha en hop gemensamma bekanta.”
”Här är bra varmt!” sade jag. (I tältet var en behaglig svalka, men fru v. P…s tal gjorde mig kvalmig.) Jag steg upp, min följeslagerska med. Strax utanför tältet mötte vi Bruno. Fru v. P. kom över honom: ”Ah, mon cher monsieur Romilly, c'est charmant, c'est charmant! Er park är gudomlig! Vilka teinter på dessa träd! vilka grupper! vilket perspektiv! Se, min bästa fru Werner, där genom brovalvet, vilken effekt! Nej, ni måste böja er litet mera ned, ännu litet mer, under den här gren… är det ej gudomligt? (jag höll på att bryta nacken av mig); vilken ensemble, vilken effekt!” Bruno bugade sig blott allvarsamt för fru v. P. och gick in i tältet. Jag tänkte: o! att denna onatur hos människan skall till och med kunna skämma bort njutningen av naturen för andra. Fru v. P…s ”teinter och effekter” hade fördärvat hela den vackra utsikten för mig. I denna stund fick jag höra gälla rop, och när jag skyndade åt sidan varifrån de kommo, såg jag adamiterna, som hade rivit blommor och frukter av orangeträden, och
