132
nu stretade mot det handgripliga hinder, som ett par unga herrar lade för deras rovlust.
”Där ha vi naturtillståndet!” tänkte jag med en suck. Brita Kajsa kom ut, utdelade luggar och knäppar till sina ungar, och man fick för denna gång fred samt ro att njuta kaffet och de läckerheter, som följde därmed.
En stund därefter körde tvenne öppna vagnar fram. Bruno föreslog sällskapet att göra en tur i parken. Vagnarna voro för de äldre i sällskapet; de yngre skulle vandra till fots. Bruno bjöd sin arm åt Serena. De gamla Dahls, björn och jag stego upp i den ena vagnen. Majorskan, som med fru v. P. satt i den andra, ville även ha sina barn med, men adamiterna skreko och ville ej, och blevo således anförtrodda till syster Mallys uppsikt under promenaden.
Vi foro; vädret var skönt, farten skulle ha varit angenäm för mig, om jag hade kunnat låta bli att tänka på Bruno och Serena. ”Skall han säga henne något?” tänkte jag. ”Vad skall han säga?” Patriarkerna höllo middagslur i den mjukt gungande vagnen. Björn satt tyst och fundersam. Så åkte vi vid pass halvannan timme.
När vi kommo tillbaka, sågo vi även fotvandrarna i åtskilliga grupper återvända. Då Serena, åtföljd av Bruno, inträdde i sällskapsrummet, kläckte det uti mig, ty jag såg genast, att något förefallit. Serena var blek och upprörd, Brunos ansikte och blickar åter voro fulla av strålande liv. Efter att ha hälsat på oss och underrättat sig hos de gamla om farten varit dem behaglig, vagnen mjuk i gången o. s. v., satte han sig till orgeln och lät det väldiga instrumentet tona. Det var samma kraft, samma eld, samma djupa ingivelse, som förtrollade mig om aftonen på sjön, och nu grep den i mitt innersta, såsom då. Fröknarna v. P. gingo arm i arm i nästa rum, pratade och skrattade oupphörligt med några
