herrar och voro synbart sysselsatta blott med sig själva. Fru v. P. hade kommit i ett ”ofantligt” prat med Jane-Marie, och jag begriper ej hur Jane-Marie, som dock är musikalisk, kunde under denna musik sitta och prata om — Gud vet allt vad. Mera naturligt var det, att fröken Husgavel, som alls icke har smak för tonernas konst, uppehöll sig med lagman Hök vid betraktandet av några vackra tavlor. Bruno saknade i alla fall ej andäktiga åhörare. Bland dessa voro björn, patriarkerna och Serena, som nu satt emellan dem. Jag satt så, att jag kunde se Brunos ansikte. Det var i denna stund besynnerligt, starkt, fullt av djärvhet, lidande och kärlek. Vad som målades där, det utgöt han i fantasi, där alla känslor, alla krafter, alla lidanden och njutningar tycktes kämpa med varandra, och kampen steg till förtvivlan — då gjorde Bruno en naturlig och djärv övergång, och i toner, som påminde om orden: ”Varde ljus!” föll Bruno in i den härliga arian ur Haydns skapelse, där såväl i ord som musik uttryckes huru elementerna ordna sig under Skaparens blick. Jag såg på Serena. En djup rörelse, men tillika en stilla förklaring, låg i hennes hulda ansikte. Ack, det är i sådana stunder, som vi förstå livets fullhet, som himmeln öppnar sig för vår själ; den stiger dit på tonernas vingar, omfamnar alla livets änglar, förstår all Guds kärlek, all skapelsens skönhet, och vill dö av sällhet.
Musiken upphörde. Brunos åhörare sutto tysta med tårar i ögonen, även fröken Adele v. P. stod häpen och liksom fasttrollad i dörren. Då kom den olyckliga fru v. P. och överhopade Bruno med betraktelser över hans konst samt över äldre och nyare kompositörer. ”Weber”, sade hon, ”är bisarr, Rossini fattig på melodier; Meyerbeer överträffar båda; han är, att jag så må säga: le prince de la musique.”
Annorlunda visade gamla fru Dahl sin tillfredsstäl-
