134
lelse. Hon tryckte Brunos hand och sade hjärtligt: ”Ni har gjort gumman ung på nytt! Jag har sen långa tider ej haft så roligt och tackar er av hela mitt hjärta!”
”Ni gör mig lycklig!” sade Bruno, kysste vördnadsfullt hennes hand och satte sig bredvid henne.
Nu hördes ett starkt buller ute i salen. Det härrörde från adamiterna, som nu först kommo ur skogen, smutsiga, sönderrivna, men fulla av friska livsandar. De hade skrämt upp rådjur, dödat en orm och fångat en ekorrunge, som de nu hemförde i triumf. Brita Kajsa sökte nedtysta denna adamitiska fröjd, men lyckades någorlunda blott med Mally. De två yngre barnen sprungo skrikande och stojande omkring, klevo med sina smutsiga fötter på stolar och soffor — jag ville, att ma chère mère skulle sett detta — under det de roade sig att än lössläppa, än fasttaga den olyckliga ekorrungen. Deras föräldrar bekymrade sig slutligen ej mer om deras vilda väsen, men Serena och jag gåvo varandra ett ögonkast och blandade oss i saken. Resultatet därav blev, att jag befriade ekorrungen, under det Serena, halvt med allvar, halvt med munterhet, drog till sig barnen och lyckades att hålla dem stilla, under det hon klippte åt dem en mängd små pappersekipager och herrskap, och konsten visade även härvid sin förmåga att tämja den vilda naturen.
Den muntra fröken Hellevi, som gärna vill hålla folk i rörelse, föreslog att leka och satte en pantlek i gång, som snart blev rätt munter. En mängd panter insamlades, och vid deras igenlösning lyste fröken Hellevi genom sina glada och kvicka påhitt. Obeskrivligt roligt var det att björn måste dansa. Jag har aldrig skrattat så gott. Du skulle ha sett hans komiska gravitet och hans grimaser!
Emellertid hade det blivit sent, och de gamla Dahls, som ej ville stanna kvar till supén, togo avsked av sin
