142
överlämna honom till sig själv och tillbringa våra aftnar som vanligt då vi äro allena, björn med sitt snickarverk, jag med att läsa högt för honom. Bruno kunde då höra på, om han ville.
I går afton kom han och var mildare än vanligt. Han tog björns och min hand, tryckte dem och sade: ”Jag är ingen rolig gäst för er, mina vänner, men haven fördrag med mig!”… Han vände sig bort, lämnade oss hastigt och satte sig till fortepianot, där han nu spelade ett livligt och bullrande stycke.
Teet kom in. Jag tillagade det och slog i åt björn en stor pokal — han har alltid en särskild tekopp med ohyggliga små blå amourer, som han mycket tycker om. När jag nu räckte honom den och han förnöjd kysste min hand, vet jag icke hur det kom sig — men sådant kommer sig ofta — att jag fann honom så hygglig, så god, så förträfflig, att jag satte bort tekopp och skorpkorg och tog om hans stora huvud och tryckte det i innerlig kärlek till mitt bröst. Björn lade sin ena arm kring mitt liv, men — o ve! — den andra räckte han ut efter skorpkorgen. Jag var nu så god på honom, att jag blott ömt skämtande förebrådde honom hans delade kärlek. Björn svarade mig i samma ton, då en suck, djup, smärtfull, nästan liknande ett återhållet rop, lät oss båda spritta till; vi sågo upp, och våra blickar föllo på Bruno, som blek och med ett uttryck, som ej står att beskriva, betraktade oss. ”O min Gud, min Gud!” sade han långsamt, i det han tryckte handen till sin panna, liksom i outsäglig smärta, och nu runno, nej, störtade tårar från hans ögon, med den våldsamhet, som på en gång förvånade och skakade mig. Björn steg upp, och av en gemensam rörelse nalkades vi Bruno. Nu hade stängslet för hans hjärta brustit; han räckte sina armar till oss och ropade med rösten på en gång kvävd av de våldsammaste känslor: ”Min mor!… Försonen mig med min mor!”
