Björn och jag gingo till honom, vi öppnade våra armar för honom, vi omfattade honom. Bruno var nästan utom sig; han tryckte oss med vild häftighet till sitt bröst, och i avbrutna meningar, vilka liksom störtade fram ur hans upprörda själ, upprepade han sin bön att vi skulle försona honom med sin mor.
Våra tårar runno. Vi lovade att handla för honom, vi sade honom, att allt skulle bli gott. Bruno var i den våldsammaste sinnesskakning, och efter att en stund ha gått häftigt upp och ned i rummet, sade han till oss: ”Jag måste lämna er nu. Förlåten detta uppträde! Låt mig veta vad I företagen, och — låten vad som ske skall ske snart! Väntan är helvetet.”
Ögonblicket därpå satt Bruno till häst och försvann med blixtlik hastighet.
Där stodo nu björn och jag visavi varandra och sågo ut, som om yttersta domen vore för handen. Björn glömde att dricka sitt te. Jag har aldrig förr sett honom vara så orolig. Det nästan förvånade mig, ty jag tyckte att saken, om än litet svår att inleda, dock nödvändigt måste få en god utgång.
”Ja… du känner ej fullt ma chère mère!” sade björn, grinande och spottande — vilket senare nu blott händer vid utomordentliga tillfällen. — ”I vissa idéer är hon liksom förstenad, och hennes sinnessjukdom sedan!… Jag svarar icke för att hennes sinnessjukdom ej kan återvända. Människor som hon och hennes son gå genom häftigheten av sina passioner ständigt på brädden av vansinnighetens avgrund. En stöt kan kasta dem dit.”
”Gud bevare oss!” utropade jag.
”I alla fall”, återtog björn lugnare, ”måste försöket till försoning ske. Bättre att mor och son dö i galenskap än i fiendskap. Men vi böra gå försiktigt till väga. Ma
