144
chère mère måste kännas på pulsen. Hon är ingen lätt behandlad patient.”
Vi överlade nu hit och dit om huru vi skulle lägga an saken. Vi gjorde upp och förkastade en mängd planer. Äntligen stannade vi vid följande:
Det har nu någon tid varit brukligt på Carlsfors att ibland föreläsa romaner eller andra lätta och underhållande berättelser, när vi om aftnarna där varit samlade. Jag har vanligen varit läsarinnan, och ma chère mère, som icke frågat stort efter böcker, utom kokbok och bibel, har stundom tyckts lyssna med nöje. Björn och jag beslöto nu, att nästa afton, som vi tillbringa på Carlsfors, skall jag föreslå att läsa ett stycke och då ha i beredskap en historia, tjänlig att väcka en mors känslor och tjänlig att låta oss utforska ma chère mères sinnesstämning för sin son. Visar denna sig gynnande, så kunde snart ett steg till tagas.
Under natten — man får ofta ljusa idéer i mörkret — blev det mig klart, vilken text jag skulle begagna, och när björn om morgonen var avrest, tog jag från min bokhylla — som björn försett på det hederligaste — Fryxells berättelser ur Svenska historien och började där läsa över och besinna berättelsen ”om Erik Stenbock och Malin Sture”. Ju mera jag besinnade den, desto nöjdare blev jag, och knappt hade jag slutat att läsa den igenom för andra gången, då ett bud kom ifrån ma chère mère, med bjudning från henne att tillbringa aftonen på Carlsfors, ”om ej vi hade något bättre att göra”. Jag tackade och sade, att vi skulle komma. Sedan denna stund har jag haft liksom feber och har sökt att skingra min inre oro genom att skriva ned detta. Redan i morse, innan björn for, skrev han några rader till Bruno för att låta honom veta vår plan. Svaret, som budet hade tillbaka, har jag brutit under björns frånvaro; det innehöll blott orden: ”Gör som I viljen! Bruno.”
