220
vudet. Han bleknade och vacklade. ”Bruno! Bruno!” utropade Serena med kärlekens omisskännliga och sönderslitande ton, och hennes armar omfattade honom då han dignade ned. Han slog sina om henne, han tryckte henne till sitt bröst — ett saligt leende sken, lik en solstråle, flög fram över hans anlete i det han sjönk ned och förlorade sansen.
Intet ord om vad verkan detta gjorde i församlingen. Inom en minut, olyckshändelse, kärleksförklaring och död, eller vad som fullkomligt liknade det — man kan bli från sina sinnen för mindre. Jag tillstår, att jag föga vet vad som tilldrog sig ända till dess jag en stund senare befann mig i ett stilla och blott svagt upplyst rum.
Bruno låg på en soffa. Han var åderlåten, men hade ej ännu vaknat ur sin domning. Björn stod ruvande över honom och såg högst grym ut. Ma chère mère höll hans huvud på sina knän; hon var stilla, men tårar runno från hennes förmörkade ögon och rullade långsamt nedför hennes färglösa kind. Ett stycke ifrån dem satt fru Dahl. Serena låg på knä framför henne och gömde sitt ansikte vid hennes bröst, de hade lindat sina armar omkring varandra. Bredvid stod gubben, med ögonen fästade på sitt barn; bredvid stod även jag, talande tröstande ord till den nästan sanslösa Serena.
”Var är hon?” sade Bruno i det han vaknade ur sin dödlika dvala, men tydligen icke redig ännu — ”ack, var är hon? Jag höll henne i mina armar… Serena!”
”O, det är ett kval, ett kval!” viskade Serena.
Bruno hade rest sig upp, han såg nu Serena och de andra, och med en häftighet, som jag ej visste om den härrörde från en återstod av sinnesförvirring eller från hans passionerade natur, som ville bryta sig fram till sitt mål, utbröt han:
”Ha, jag ser, jag ser hur det är! I viljen gömma henne, I viljen skilja henne från mig. Men varför viljen
