I det? Varför viljen I skilja åt två hjärtan, som sedan barndomen voro förenade? Gören det icke. Gören hellre denna dag till en välsignelsens dag! — (Bruno var tydligen nu fullkomligen redig.) O, given mig i dag Serena till maka!…”
”Detta är icke stunden att tala om sådant”, avbröt gubben halvt ond, halvt rörd, ”en annan gång…”
”Och varför icke nu?” avbröt honom Bruno häftigare. Varför uppskjuta att göra en människa lycklig? Icke vill jag skilja er älskling ifrån er; låten mitt hem bli ert hem; låten mig med henne dela vården om er ålderdom. Goda moder, fortfor han i det han fattade fru Dahls hand och vätte den med en tår, ”giv mig i dag Serena!”
De båda gamla sågo på varandra och på Serena. Hon stod emellan dem, vit som rosorna i hennes krans, med nedslagna ögon.
Bruno hade dragit sig några steg tillbaka. De gamla Dahls omfattade då Serena och sade: ”Vill du, önskar du tillhöra honom, Serena? Vill du i dag, nu räcka honom din hand?”
”Ja”, viskade Serenas läppar, ”o, mina föräldrar… om I viljen, om I tillåten det… Ja!”
”Nå i Guds namn då!” utropade gubben, ”Bruno Mansfelt, emottag er fästmös hand!”
”Serena min!” utropade Bruno med en ton, som trängde genom märg och ben, och han störtade fram till henne.
De gamla höllo henne ännu kvar.
”Tag henne då… gör henne lycklig!…” sade de med röster, som rörelsen gjorde osäkra. ”Hon är vår yngsta, vår mest älskade… vår ålderdomsglädje… hon gjorde oss aldrig emot… (tårar föllo på deras vissnade kinder, och deras darrande händer höllo henne alltjämt omfat-
