Sida:Grannarna 1927.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

222

tad). Avlägsna henne ej långt ifrån oss… låt henne tillsluta våra ögon!… Bliv henne värdig!… älska henne … gör henne… gör henne lycklig!”

”Lycklig ” utropade Bruno, i det han nästan med våld ryckte henne ifrån föräldrarna och till sitt bröst, ”lycklig så visst som jag hoppas på Guds nåd genom henne!” Bruno förde Serena till sin mor. ”Välsigna oss, min mor!” sade han. Ma chère mère nästan glömde sin vanliga ståtliga högtidlighet, och det var med ord, stammande av rörelse, som hon välsignade sina barn. Härefter slöt henne Bruno med häftig ömhet i sina armar och lät en stund sitt huvud vila på hennes bröst. Det var skönt att se dem så.

”Och nu till kungörelsen!” utropade gubben, som tycktes vilja förströ sina känslor. ”I dag måste all glädje vara gemensam. Kom, min gumma, kommen, mina barn! Hör på, gott folk, där ute, vänner, fränder, hören hit!”

Han trädde ut i danssalen, hållande vid handen Bruno och Serena. Vid hans rop övergick sällskapets konsternation till häpnad och stor nyfikenhet.

”Mina vänner”, ropade gubben i en glad ton, ”jag får härmed ge er till känna en förlovning, och ber om era lyckönskningar för min dotterdotter Serena och hennes fästman Bruno Mansfelt!” Det var som om en ny ljuskrona hade fallit ner. Aldrig hade väl folket i den goda staden W. blivit så överhopat av överraskningar inom en timmes tid. Nyss kärleksförklaring och dödsfall, nu uppståndelse och förlovning!

Det dansades sedan ända till supén. Den serverades på flera små bord i tre av rummen. Vid bordet där patriarkerna sutto, voro även Bruno och Serena, ma chère mère, lagman Hök, prosten, björn, jag samt ännu några andra. Vi voro tämligen tysta under större delen av måltiden, och jag började redan tro, att denna fest skulle slutas utan att någon hållit tal till dess ära. Men efter