kalkonen höjde lagman Hök sitt glas och bad att få dricka en skål, och med allmän fröjd dracks skålen för de rörda och leende gamla.
Strax efter supén stod angläsen i rad. Den var mycket livlig, och ingen dansade så muntert och lätt som fröken Hellevi Husgavel. Med angläsen slutades dansen just vid midnattstimmen, i följd av Serenas kloka anordning, ty hon fruktade, att ett längre vakande skulle för mycket trötta hennes morföräldrar. Den långa ceremonien av tacksägelser och avskedstagning blev för dem tröttsam nog, ehuru mycken hjärtlighet upplivade den. I det ögonblick då hela salen och tamburen voro som en vimlande myrstack av folk, av damer, som svepte om sig sina pelisser, herrar, som sökte sina galoscher, fick ma chère mère ett av sina lustiga infall. Redan klädd i ”Januarius” och stora vargskinnslappskor, begärde hon en fiol, och spelade raskt upp en munter polska. Alla häpnade, men i nästa ögonblick kom ett slags dansraseri på alla människor. Man dansade i pelisser och kapprockar, man svängde om huller om buller, det var ett skratt, en lust. Man dansade i tamburen, i trapporna; man hade svårt att sluta upp därmed på gatan.
Under den allmänna munterheten och villervallan smög jag mig bort för att se efter Bruno och Serena, ty de voro ej bland de andra.
Jag gick från rum till rum, och i ett av de mest avlägsna, där sorlet i danssalen blott hördes som ett fjärran sus, såg jag två gestalter, en mörk och en ljus. Den mörka — det var Bruno — knäböjde för den ljusa — det var Serena — och hon lutade sig sakta intill honom.
Ma chère mère hade spelat ut det sista paret och ropade till mig med hög röst att komma. Just då jag gick ut i tamburen (som var full av folk), möttes mina blickar av samma svarta figur, med samma dystert lågande ögon, som hade förskräckt mig vid inträdet i huset, men åter
