detta ligger utom de tjänster, en furste kan begära af en riddersman, och jag vägrar således.
— Välan då, sade hertigen; jag skall hålla min vaktgöring ensam eller också i sällskap med Aurilly, såsom sist.
— Hvad, utbrast Bussy, som kände liksom en slöja falla från sina ögon, var ers höghet sysselsatt med sin vaktgöring, då ni här om aftonen råkade ut för de där fina herrarne, som lurade på mig?
— Alldeles.
— Er sköna okända, frågade Bussy, bor således åt Bastiljplatsen till?
— Ja, och det är en trakt, där man kan räkna på att bli illa tilltygad, det vet du af egen erfarenhet.
— Har ers höghet spionerat något vidare sedan den aftonen?
— Ja, i går.
— Hvad såg ers höghet då?
— En karl, som smög omkring där, utan tvifvel för att taga reda på, om någon lurade på honom. Efter som han troligen fått sikte på mig, höll han sig envist utanför hennes bostad.
— Var karlen ensam, nådig herre? frågade Bussy.
— Ja, vid pass en halftimme, men sedan kom en annan karl till honom, och denne hade en lykta i hand.
— Aha! sade Bussy.
— Då började karlen i kappan …, fortfor prinsen.
— Den förste hade då kappa? afbröt Bussy.
— Ja. Då började, som sagdt, mannen i kappan och mannen med lyktan att samtala, och som de ingalunda tycktes fallna för att snart lämna sin post, så rymde jag fältet och gick min väg.
— Misslynt öfver denna dubbla motgång?
— Ja, på min ära, det tillstår jag. Således, om jag kas komma in i detta hus, som ganska lätt kan vara en röfvarekula …
— Så skulle ni ej ha någonting emot, om man där mördade en af era vänner i stället för er själf.
— Så du talar! Nej, jag önskar, att denne vän, som ej är furste och ej har de fiender jag har, och som dessutom van vid dylika äfventyr, toge reda på vidden af den fara, jag kunde löpa, och läte mig veta det.
