108
med tårade ögon och nästan lika audlös som hon själf; men småningom uttömdes hennes krafter, medan hundarna tvärtom, lifvade af att vara sitt rof så nära, tycktes fördubbla sina ansträngningar. Snart hunno de henne. I detta ögonblick syntes herr de Monsoreau vid skogsbrynet; han hoppade af sin häst och sprang ned till dammen. Jag samlade nu alla mina krafter för att med hopknäppta händer ropa: förskona henne! Säkert hörde han mig, ty han vände sig om, och jag såg honom hoppa i en båt, som han lösgjorde och i hvilken han hastigt nalkades den arma hinden. Jag tviflade ej mer, att herr de Monsoreau skyndade sig att efterkomma min önskan, då jag plötsligt såg honom draga sin jaktknif: dess breda blad blixtrade ett ögonblick i solskenet, och jag uppgaf ett skrik, ty ända till skaftet stötte han in knifven i det arma djurets hals. En blodström sprutade ur såret och färgade vattnet; den arma hinden uppgaf ett klagande läte, reste sig nästan upp öfver vattenytan och nedföll sedan död.
Jag uppgaf ett nästan lika smärtsamt skri som Dafne och nedföll afdånad vid dammens brädd.
Då jag återkom till sans, låg jag i ett rum på slottet Beaugé, och min far, som man efterskickat, satt gråtande vid min hufvudgärd.
Dagen därpå kunde jag återvända till Méridor, där jag likväl på tre eller fyra dagar ej lämnade mitt rum.
Den fjärde dagen sade mig min far, att under hela den tid, jag varit sjuk, hade herr de Monsoreau, som fått se mig i det ögonblick, då man bortburit mig afdånad, hvarje dag kommit för att underrätta sig om mitt hälsotillstånd; han hade blifvit utom sig, då han fått veta, att han mot sin vilja varit orsak till denna händelse, och hade anhållit att få bedja mig om ursäkt därför, tilläggande, att han ej blefve lugnad, innan han af min egen mun fått förlåtelse.
Det skulle sett besynnerligt ut, om jag nekat taga emot honom; oaktadt min motvilja kunde jag ej neka att uppfylla hans begäran.
Dagen därpå infann han sig; jag insåg allt det löjliga i min ställning; jakten är ett nöje, hvari till och med fruntimmer ofta deltaga; det var således jag, som på sätt och vis bjöd till att ursäkta mig för denna sällsamma sinnesrörelse, därigenom att jag tillskref den min ömhet för den stackars Dafne. Nu var det grefvens tur att låtsa vara
