Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
189

puchongerna tillbaka och framvisade ädla, djärfva, lifliga anletsdrag, ögon glänsande af nyfikenhet. Det hela belystes af skenet från den enda lampa, som matt flammade i koret, medan kyrkan för öfrigt låg försänkt i dunkel.

Midt i gruppen urskilde man hertigens af Anjou bleka anlete, hvars framskjutande panna beskuggade de insjunkna ögonen, och hvars mun, då den öppnades, liknade en dödskalles hemska grinande.

— Nådig herre, sade hertigen af Guise, i det jag tackar ers höghet för de ord, ni nyss uttalat, tror jag mig böra underrätta er, att ni endast är omgifven af vänner, hvilka sätta värde ej blott på de grundsatser, ni nyss yttrat, utan tillika på era personliga egenskaper, och om ers höghet skulle tvifla härpå, så skall slutet af denna sammankomst på ett kraftigare sätt än ni förmodat öfvertyga er därom.

Hertigen af Anjou bugade sig och blickade orolig på de kringstående.

— Aha, mumlade Chicot, om jag ej för mycket bedrar mig, är allt, hvad vi hittills sett, blott ett förspel, och det kommer att tilldraga sig något, som är vida viktigare än alla de dårskaper, man hittills sagt och gjort.

— Om ers höghet, sade kardinalen, som märkt prinsens oroliga ögonkast, händelsevis skulle känna någon fruktan, så hoppas jag, att blotta namnen på de personer, som i detta ögonblick omgifva er person, skola lugna er. Se här herrarne d'Entragues, Ribeirac och Livarot, unga ädlingar, dem ers höghet kanske känner och hvilka äro lika tappra som lojala. Se här ytterligare stiftsamtmannen af Castillon, baron de Lusignan, herrar Cruce och Leclerc, alla uppfyllda af beundran öfver ers kunglig höghets klokhet och högligen lyckliga att under ert hägn få arbeta på religionens och tronens frigörande från förtrycket. Vi skola således tacksamt mottaga de befallningar, ers höghet värdes gifva oss.

Hertigen af Anjou kunde ej återhålla en rörelse af högmod. Dessa Guiser, eljest så stolta, att man aldrig lyckats kufva dem, talade nu om att lyda.

Hertigen af Mayenne återtog:

— Genom er börd och er klokhet, nådig herre, är ni förbundets naturliga öfverhufvud, och det är af er vi vänta