Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

204

borgare varit ett rätt intressant skådespel att se det präktiga djuret, döende af trötthet och ansträngning, medan dess ägare ej syntes fråga mer därefter, än om det varit en eländig skinkmärr. Några hade till och med märkt, att den längste af ryttarne då smugit en écu i handen på en pojke, för att han skulle föra de resande till ett närbeläget värdshus. Genom värdshusets bakport, som vette utåt fältet, hade de båda resande en half timme senare ridit ut på friska hästar.

Då de väl hunnit ut på fältet, närmade sig den längre af de bägge ryttarne den mindre och sade, i det han utbredde armarna:

— Min älskade lilla hustru, omfamna mig nu i allt lugn; ty numera ha vi ingenting att frukta.

Fru de Saint-Luc, ty det var ingen annan än hon, lutade sig då behagfullt åt sidan, och i det hon slog tillbaka den vida kappa, hvaruti hon var insvept, och stödde sin arm mot den unge mannens axel, blickade hon honom djupt in i ögonen och gaf honom en kyss.

— Ack, utropade hastigt Saint-Luc, hvad det ändå är härligt att känna sig fri! Har du någonsin varit fri, Jeanne?

— Jag, svarade den unga kvinnan med glädtig stämma, aldrig; det är första gången jag kan säga mig ha haft luft och frihet. Min far var misstrogen; min mor gick aldrig ut; jag fick aldrig sticka näsan utom dörren utan att vara åtföljd af en guvernant, två kammarjungfrur och en lång lakej, så att jag aldrig kan påminna mig ha sprungit i gräset, allt sedan den tid jag som ett gladt och själfsvåldigt barn sprang omkring i Méridors vidsträckta skogar, i sällskap med min väninna Diana, och där vi ofta förvillade oss så, att vi ej mera funno reda på hvarandra. Men du, älskade Saint-Luc, du har väl åtminstone känt dig fri?

— Jag fri?

— Ja visst; en karl …

— Jo, det skall du se! Aldrig. Jag, som ständigt vistats hos konungen och som varit dömd af den eviga etiketten att aldrig lämna honom! Så snart jag aflägsnade mig, förföljdes jag af hans jämmerliga stämma, som oupphörligt ropade:

— Saint-Luc, min vän, jag leds; kom och leds med mig.

— Fri! Jo visst också! Jag skulle då inte haft snörlifvet