224
— Doktorn! sade hon.
— Den vackra kammarjungfrun! sade jag.
Då smålog hon; men fann sig genast och sade:
— Ni bedrar er, min herre; jag känner er inte.
— Men jag, jag känner er, sade jag; ty jag lefver och andas blott för er och tillber er till den grad, att jag flyttat från min gamla bostad på gatan Beautreillis till gatan S:t Antoine, i hörnet af gatan S:te Catherine; jag har bytt om bostad endast för att få se er gå in och ut. Om ni ännu en gång behöfver anlita mig för att förbinda någon ung ädling, så är det således inte i mitt forna hem ni skall söka mig, utan i mitt nya.
— Tyst, tyst! sade hon.
— Nå, ser ni nu, att jag hade rätt! svarade jag. Och på det sättet började eller snarare förnyades vår bekantskap.
— Så att du i denna stund är? …
— Så lycklig som en älskare kan vara … med Gertrud, välförståendes; allt är relativt här i världen; men jag är mer än lycklig, jag är öfversäll, emedan jag hunnit så långt jag ville för att kunna tjäna er.
— Men hon skall kanske misstänka? …
— Inte det minsta; jag har ej ens nämnt er. Skulle det passa, att den stackars Remy-le-Haudouin är bekant med sådana ädlingar som grefve de Bussy? Nej, jag har bara helt löst frågat henne: Och er unge husbonde mår väl bättre?
— Hvilken husbonde? sade hon.
— Den unge herrn, som jag förband hos er.
— Det var inte min husbonde, svarade hon.
— Ack, förlåt! Jag trodde så … jag tänkte … återtog jag.
— O, min Gud, nej, svarade hon suckande; den stackars unge mannen var oss alldeles främmande; vi ha sett honom bara en enda gång sedan.
— Då vet ni ej ens hans namn? frågade jag.
— Jo, bevars.
— Ni har kanske hört det och glömt det igen?
— Åh nej, det är inte ett namn, som man glömmer.
— Nå, hur heter han då?
— Har ni nånsin hört talas om grefve de Bussy?
— För tusan, svarade jag, Bussy, den tappre Bussy!
— Ja, det är ju den samme.