20
dan räckte den tunga, hermelinfodrade kappan, medan en annan räckte honom handskar, som gingo ända upp till armbågen, och en tredje hans med sidensars fodrade sammetsmask.
— Sire, sade Saint-Luc, i det han ställde ordet på samma gång till bägge Henrikarne, jag skulle ha den äran att bära facklan ända ned till edra bärstolar.
— Det skall du icke, sade Henrik; Chicot beger sig åt sitt håll, jag åt mitt. Mina vänner äro ena odågor, som låta mig återvända ensam till Louvreu, medan de roa sig med att spela fastlagsnarrar. Du finner således, att du ej kan låta mig färdas ensam. Du är nu en gift och ordentlig karl; du skall föra mig tillbaka till drottningen. Kom, min vän. Holla! en häst åt herr de Saint-Luc. Fast nej, det är onödigt, tillade han; min bärstol är bred nog; där är plats för två.
Jeanne hade ej förlorat ett ord af detta samtal; hon ville tala, ville säga ett par ord till sin man, ville underrätta sin far, att kungen förde med sig Saint-Luc; men denne lade ett finger på sin mun och gaf henne därigenom tecken att vara tyst.
— Anamma, mumlade han mellan tänderna; nu, då jag har sökt göra mig Frans af Anjou bevågen, bör jag undvika att stöta mig med Henrik af Valois! Sire, tillade han högt, här är jag, till er tjänst. Jag är ers majestät så tillgifven, att om ers majestät befallde mig följa med er till världens ända, så gjorde jag det.
Nu uppstod en djup tystnad bland sällskapet, för att alla måtte höra konungens afskedsord till bruden och hennes far. Dessa afskedsord voro högst förbindliga.
Då Jeanne blef ensam med sina kammarjungfrur, gick hon in i sin kammare och knäböjde för en helgonbild. Därefter befallde hon, att man skulle lämna henne allena.
Herr de Brissac sände sex tjänare att vid Louvrens port vänta på den unge brudgummen för att eskortera honom hem. Men efter tvenne timmars väntan återkom en af tjänarne och underrättade marskalken, att alla Louvrens portar voro stängda. Innan den sista stängdes, hade vakthafvande kaptenen sagt:
— Det är onödigt att vänta längre; ingen kommer mer ur Louvren i natt; konungen har gått till sängs, och alla människor sofva redan.
