Marskalken omtalade detta för sin dotter, som förklarade, att hon var alltför orolig för att vilja lägga sig och att hon ämnade vaka ända till dess hennes man återkomme.
3.
Den, som öppnar porten, träder icke alltid in.
Den öppna plats, som på ena sidan omgafs af Porte Saint-Antoine och hôtel de Brétagne, var ganska vidsträckt, men denna öppna plats var föga besökt om dagen och alldeles folktom på kvällarna, ty nattliga vandrare tycktes helst taga sin väg närmare Bastiljen för att ställa sig under skydd af tornväktaren, hvilken kunde, om ej bistå dem, åtminstone genom sina rop tillkalla hjälp eller skrämma missdådarne. På denna tid voro nämligen gatorna riktiga röfvarnästen och nattvakter nära nog okända väsen.
Den natt, under hvilken dessa tilldragelser ägde rum, var så kall, mörk och töcknig, att ingen människa skulle bakom fästningens tinnar kunnat märka den skyddande väktaren, som äfven å sin sida skulle haft mycket svårt att se dem, hvilka passerade nämnda plats.
Nära Porte Saint-Antoine, åt det inre af staden till, låg på ena sidan kyrkan Saint-Paul och på den andra hôtel des Tournelles. Det var vid slutet af denna byggnad, åt gatan Sainte-Chaterine till, som muren bildade en vinkel. Detta var den plats, hvarom Saint-Luc hade talat med Bussy.
Ingen lykta upplyste hela denna del af det gamla Paris.
Under denna natt, som börjat med en tämligen skarp frost och slutade med ett ymnigt snöfall, hördes på den frusna marken ingen enda vandrares steg. Men däremot skulle en öfvad blick uti nämnda vinkel af hôtel des Tournelles kunnat urskilja flera mörka gestalter, hvilka rörde sig tillräckligt för att visa, att de voro människor, som sökte bibehålla kroppsvärmen, under det de stodo där och tycktes afvakta något äfventyr.
Tornväktaren, som i mörkret ej kunde urskilja dessa svarta skuggor, skulle ej heller kunnat höra deras samtal, ty så sakta talade de, och likväl var detta samtal ej utan ett visst intresse.
— Den fördömde Bussy hade rätt, sade en af dessa ge-
