22
stalter; det är sannerligen en natt, som mycket liknar dem, vi upplefde i Warschau, då Henrik var konung i Polen, och håller det i att vara så här kallt, kan man verkligen, såsom han spådde, förkyla sig.
— Kors, Maugiron, svarade en annan, du jämrar dig ju alldeles som en käring; det är visst inte varit, men drag kappan öfver ögonen och stick händerna i fickorna, så känner du ingen kyla.
— Sannerligen, Schomberg, inföll en tredje, man kan lätt märka, att du är tysk; men hvad mig angår, blöda mina läppar redan, och mustascherna äro stela af rimfrost.
— Med händerna är det värst, sade en fjärde; jag skulle vilja slå vad om, att jag inga fingrar har, så litet känner jag till dem.
— Hvarför lånade du inte mor dins muff, arme Quélus? återtog Schomberg; den goda frun skulle gärna lånat dig den, helst om du sagt, att du skulle på jakt efter Bussy, hvilken hon älskar som pesten.
— Blott litet tålamod, sade en femte; jag är säker på, att I snart skolen beklaga er öfver för mycken hetta.
— Gud gifve det!
— Nå, jag tror, att du redan är bönhörd, ty jag ser någon komma där borta på Saint-Paulsgatan.
— Misstag! Det kan inte vara han.
— Hvarför inte?
— Emedan han skulle ta en annan väg.
— Nå, hvad vore det för underligt, om han anat oråd och tagit en annan väg?
— Du känner inte Bussy. Den väg, han har sagt sig ämna taga, den tar han ock, finge han än veta, att hin själf där väntade på honom.
— Hur det är, inföll Quélus, så komma där två personer.
— Ja, min själ, är det icke så, bekräftade ett par af de andra.
— Låt oss lägga an, sade Schomberg.
— Håll, håll ropade d'Epernon; låt oss ej döda någon hederlig borgare eller ärbar matrona. Se, nu stanna de.
I själfva verket hade de två personerna obeslutsamma stannat vid ändan af Saint-Paulsgatan.
— Åhå, hviskade Quélus, månne de sett oss?
— Huru skulle det varit möjligt! Vi se ju knappt hvarandra.
