skola häfvas, så snart hon får se ers höghet; emellertid handlar jag … och denna afton skall hon vara på slottet Beaugé.
Ers kunglig höghets underdånige tjänare
Bryant de Monsoreau.”
— Nå, hvad säger du om detta? frågade prinsen, sedan Bussy tvenne gånger genomläst biljetten.
— Jag säger, att ni är väl betjänad, nådig herre.
— Tvärtom, jag är bedragen.
— Ja, ni har rätt: jag glömde utgången.
— Den uslingen! Han har inbillat mig, att hon är död, denna flicka.
— Som han stal från er; det var ett nedrigt dåd. Men, tillade Bussy med en bitande ironi, grefve de Monsoreaus kärlek är en ursäkt.
— Ha Tror du det?
— Hm, återtog Bussy, jag har ingen bestämd mening i det fallet; jag tror det, om ni själf så tror.
— Tala nu om för mig, hur han betett sig.
— Han har inbillat den unga flickans far, att det är ni, som enleverat henne. Han infann sig på slottet Beaugé med ett bref från baron de Méridor. Sedan han förmått henne att följa med, stängde han in henne i det där huset vid gatan Saint-Antoine, där han, genom att oupphörligt skrämma henne för er, slutligen tvingat henne till giftermålet.
— Och är ej detta en afskyvärd nedrighet? utropade hertigen.
— Endast öfverträffad af er egen, nådig herre, svarade Bussy med sin vanliga dristighet.
— Ha, Bussy! Du skall få se, om jag icke skall taga hämnd
— Taga hämnd! Ers höghet, det skall ni inte göra.
— Huru?
— Furstar hämnas ej, nådig herre; de straffa. Ni skall förebrå Monsoreau hans nedrighet och straffa honom, därigenom att ni återger fröken de Méridor hennes förlorade sällhet.
— Hur skall det gå till?
— Därigenom att ni återskänker henne friheten.
— Förklara dig tydligare.
— Ingenting är lättare; giftermålet är framtvingadt, det
