sin häst och tog i sträckande galopp vägen till gatan S:t Antoine.
Baronen och Diana afvaktade ängsligt det af Bussy utlofvade svaret; de sågo den unge ädlingen återkomma blek, med förstördt utseende.
Diana förstod allt och uppgaf ett skri.
— Min fru, utropade Bussy, förakta, hata mig; jag trodde mig vara något här i världen, och jag är blott en atom! Jag trodde mig kunna verka något, och jag förmår ej ens rycka hjärtat ur mitt bröst. Min fru, ni är verkligen grefve de Monsoreaus hustru, hans lagliga hustru, i detta ögonblick offentligen erkänd, och skall i afton presenteras på hofvet. Men jag är en arm dåre, en eländig vanvetting, eller snarare, som ni sade, herr baron, hertigen af Anjou är en feg usling.
Lämnande far och dotter i outsäglig förfäran, störtade han, vansinnig af smärta och raseri, ut ur rummet, kastade sig upp på sin häst, sporrade den vildt, och med handen krampaktigt tryckt mot hjärtat, flög han framåt, likt en fasaväckande andesyn.
36.
Samtalet.
Då hertigen mottog grefve de Monsoreau, var han på det gynnsammaste stämd för Bussys planer. Hans egenkärlek hade fått ett styng, och fruktan för den skandal, hvarmed Bussy hotade i baron de Méridors namn, uppjagade prinsens vrede till högsta höjd.
Hertigen mottog således öfverhofjägmästaren med denna stränga uppsyn, som kom de djärfvaste vid hofvet att darra, ty man visste, hur långt Frans kunde gå i sin hämnd.
— Ers höghet har låtit kalla mig, sade Monsoreau lugnt, i det han blickade på de väfda tapeterna.
— Frukta ingenting, min herre, sade hertigen, som gissade till grefvens tankar, det finns ingen, som lyssnar bakom dessa tapeter; vi kunna tala otvunget, framför allt öppenhjärtigt.
