296
Monsoreau bugade sig.
— Ni är ju en trogen tjänare, herr öfverhofjägmästare, och ni har ju mycken tillgifvenhet för min person?
— Jag vågar tro det, ers höghet.
— Och jag är säker därpå, min herre; det är ni, som vid många tillfällen underrättat mig om stämplingar, hopsmidda mot mig; det är ni, som bistått mig i mina företag, i det ni glömt era egna intressen och satt ert lif i fara.
— Ers kunglig höghet!
— Jag vet det. Nyligen, till exempel … jag måste påminna er därom, ty ni har sannerligen så mycken grannlagenhet, att jag aldrig hört er göra någon häntydning på er tjänstaktighet … nyligen, som jag säger, vid det där olyckliga tillfället …
— Hvilket tillfälle, ers höghet?
— Ah, jag menar fröken de Méridors enlevering; ack, den arma, unga flickan!
— Ja, tyvärr! mumlade Monsoreau utan att gifva något egentligt svar.
— Ni beklagar henne, eller hur? sade prinsen, som sökte göra honom allt tryggare.
— Skulle ni då ej göra detsamma, ers höghet?
— Jag? O, ni vet bättre än någon, om jag ångrat detta olyckliga infall! Det har fordrats all min vänskap för er och minnet af de tjänster ni gjort mig för att komma mig att glömma, det jag utan er inrådan aldrig skulle ha enleverat den unga flickan.
Monsoreau kände sig träffad af dessa ord.
— Nådig herre, svarade han, er godhet gör, att ni öfverdrifver saken; ni har lika litet som jag varit orsak till den unga flickans död.
— Hvad menar ni?
— Utan tvifvel hade ni ej för afsikt att bringa henne till denna ytterlighet.
— Ack nej, visst icke!
— Då, nådig herre, är ni ju ursäktad; det var en olycka, sådan som slumpen förorsakar.
— Dessutom, tillade hertigen, i det han kastade en genomträngande blick på Monsoreau, dessutom har ju döden insvept allt i sin ogenomträngliga slöja.
Prinsens röst darrade så hörbart, att Monsoreau hastigt blickade upp.
