Af herr de Morvilliers förberedd uppå, att följande dag konselj måste äga rum, hade Henrik, som vanligt högst bekymrad häröfver, gått och lagt sig. Efter några timmars sömn vaknade han, kastade på sig en nattrock och gick in i rummet bredvid, där Chicot låg.
Gasognaren låg försänkt i djupaste sömn och snarkade af alla krafter. Konungen hade stor svårighet att få honom vaken.
— Hvad är det nu igen? frågade Chicot.
— Ack, min vän! sade Henrik, hur kan du sofva på det sättet, då din konung vakar?
— Hå, min Gud! utropade Chicot, som låtsades ej känna igen konungen, mår hans majestät illa?
— Chicot, min vän, sade Henrik, det är jag.
— Hvilken jag?
— Jag, Henrik.
— Det är bestämdt beckasinerna, som du mår illa af, min vän. Jag förmanade dig ju att inte öfverlasta din mage; du åt för mycket i går afton både af beckasinerna och kräftpastejerna.
— Åh, sade Henrik, jag smakade dem ju knappt.
— Då har man väl förgiftat dig. För knäfveln, hvad du är blek, Henrik!
— Det är bara min linnemask, vän Chicot.
— Du är då inte sjuk?
— Nej.
— Nå, hvad fan väcker du mig då efter?
— Emedan jag har så tråkigt.
— Så mycket bättre.
— Hvad säger du?
— Jo; ty ledsnaden skall föra dig till eftertanke, och du skall då besinna, att man ej väcker en människa klockan tu på morgonen, om ej för att gifva henne en present. Hvad ger du mig? Låt höra.
— Ingenting, Chicot; jag kommer för att prata med dig.
— Det är jag lika nöjd om.
— Chicot, Morvilliers kom i går upp på hofvet.
— Alltid tar du emot dåligt sällskap, Henrik! Nå, hvad ville han då?
— Han kom för att begära konselj.
— Ja, se det är en man, som har vett; han gör inte
