304
som du och kommer in till folk klockan tu på morgonen utan att begära tillåtelse.
— Hvad månne han kan ha att säga mig, Chicot?
— Hvad, olycklige! utropade gascognaren; är det för att fråga mig om det, som du väckt mig?
— Chicot, min vän, du vet, att herr de Morvilliers har öfverinseendet öfver min polis.
— Nej, på min ära, det visste jag inte.
— Chicot, jag tycker dock, att Morvilliers alltid ganska väl underrättad om hvad som sker.
— Och när jag tänker på, sade gascognaren, att jag nu skulle kunna sofva i god ro i stället för att nödgas höra sådant där snack!
— Du tviflar således på kanslerns vaksamhet?
— Ja, för fan, visst gör jag det, och därtill har jag mina skäl.
— Hvilka då?
— Om jag upprepar ett, är det väl nog.
— Ja, om skälet är godt.
— Välan! En kväll gaf jag dig ett kok stryk på gatan Froidmentel; du hade med dig Quélus och Schomberg.
— Hvad! Gaf du mig stryk?
— Ja, jag rappade er alla tre.
— Hvarför det?
— För det I förolämpat min page. I fingen bra med stryk, men herr de Morvilliers hade inte reda på någonting
— Hvad hör jag! Det var då du, din skurk!
— Just jag och ingen annan.
— Usling!
— Du medger således, att det är sant?
— Jag skall låta piska dig, Chicot.
— Det är inte fråga om det nu; säg blott, om det är sant; ja eller nej? Det är allt, hvad jag begär.
— Du vet väl, att det är sant, olycksfågel!
— Lät du inte dagen därpå kalla herr de Morvilliers?
— Jo, det vet du väl, du, som själf var närvarande.
— Och du omtalade för honom den obehagliga händelse, som kvällen förut träffat en af dina vänner?
— Ja.
— Och bad honom söka rätt på brottslingen?
— Ja.
— Nå, fick han rätt på honom?
