— Nej.
— Gå då och lägg dig, Henrik; du ser, att du har en dåligt polis.
Därpå vände Chicot sig åt väggen utan at vilja svara ett ord mer och började snarka med ett eftertryck, som beröfvade konungen allt hopp att ännu en gång få honom vaken.
Dagen därpå församlades konseljen, hvars medlemmar ombyttes allt efter konungens nyck. Denna gång utgjordes den af Quelus, Maugiron, d'Epernon och Schomberg.
Chicot satt öfverst vid bordsändan och klippte pappersbåtar, som han uppställde i rad för att, som han sade, göra en flotta åt hans allra kristligaste majestät.
Herr de Morvilliers anmäldes snart. Statsmannen hade påtagit sin allvarsammaste min. Efter en djup bugning, som besvarades af Chicot, närmade han sig konungen.
— Befinner jag mig inför ers majestäts råd?
— Ja, det är mina bästa vänner. Tala.
— Välan, sire, det handlar om att för ers majestät angifva en förskräcklig komplott.
— En komplott! utropade alla de närvarande.
Chicot spetsade öronen och upphörde ett ögonblick med tillklippningen af en ståtlig galiot, som skulle bli flottans amiralskepp.
— Ja, en komplott, ers majestät, upprepade Morvilliers, i det han sänkte rösten till den hemlighetsfulla ton, som betyder förskräckliga meddelanden.
— Aj, aj! sade konungen. Är det en spansk komplott?
Hertigen af Anjou, som var kallad till konseljen, inträdde i detta ögonblick.
— Du hör, min bror, sade Henrik, att herr de Morvilliers talar om en komplott, som hotar statens säkerhet.
Hertigen kastade på de närvarande en skarp och misstrogen blick.
— Är det möjligt? mumlade han.
— Ja, tyvärr, nådig herre, sade Morvilliers; en hotande komplott.
— Berätta oss det, sade Chicot, i det han släppte sin färdiga galiot i en kristallskål, som stod på bordet.
— Ja, stammade hertigen af Anjou, berätta oss det, herr kansler.
— Jag är helt och hållet öra, sade Henrik.
