306
Kansleren antog sin viktigaste min och sade med dof röst:
— Sire, redan länge har jag haft ögonen på några missnöjda personers stämplingar, personer utan allt anseende, handelsbetjänter, handtverkare och skrifvare … några studenter voro också med.
— Ah, det var inga stora prinsar, sade Chicot med sitt vanliga lugn, i det han började klippa ett nytt skepp.
Hertigen af Anjou log tvunget.
— Som jag vet, fortfor kansleren, att missnöjda individer alltid begagna sig antingen af religionen eller af krig …
— Ganska förståndigt, sade Henrik. Än sedan?
Smickrad af detta beröm, fortsatte kansleren:
— Inom armén kunde jag räkna på de officerare, som äro ers majestät tillgifna och som underrättade mig om allt; i afseende på prästerskapet var det kinkigare. Då satte jag mina tjänsteandar i verksamhet.
— Allt mycket klokt, anmärkte Chicot.
— Och slutligen, fort forMorvilliers, lyckades jag att genom mina agenter vinna en af stadens ämbetsmän för att utspionera de präster, som uppreta folket mot ers majestät.
— Aha, tänkte Chicot; skulle min vän möjligen vara känd?
— Dessa personer äro högst fientligt stämda mot regeringen, sire. Jag känner dem, jag.
— Mycket förståndigt, yttrade Chicot.
— Och jag känner deras förhoppningar, tillade Morvilliers triumferande.
— Alldeles förträffligt!
Konungen gjorde tecken åt gascognaren att tiga.
Hertigen af Anjou tog ej sina ögon från talaren.
— Under mer än två månader, återtog kansleren, underhöll jag på ers majestäts bekostnad personer af mycken skicklighet; de voro visserligen rätt snikna, men detta förstod jag att vända till konungens fördel; ty ju mer jag betalade dem, dess mer fick jag veta. Af dem underrättades jag, att jag medelst uppoffrande af en ansenlig summa penningar kunde få kännedom om konspiratörernas första möte.
— Det var härligt! ropade Chicot; betala, kung Henrik, betala bara!
— Nå, hvad är ändamålet med denna komplott, kansler? Hvad hoppas konspiratörerna? frågade konungen.
