— Sire, det handlar om ingenting mindre än ytterligare en Bartolomeinatt.
— Emot hvem?
— Mot hugenotterna.
De närvarande sågo förvånade på hvarandra.
— Hur mycket ungefär har det kostat er att få veta det där? frågade Chicot.
— Sjuttiofem tusen livres på ett håll och hundra tusen på ett annat.
Chicot vände sig till konungen.
— Hör, Henrik, om du vill, skall jag för tusen écus säga dig herr de Morvilliers’ hemlighet.
Kansleren gjorde en åtbörd af förvåning; hertigen af Anjou höll bättre god min, än man kunnat vänta.
— Nå, säg då, sade konungen.
— Det är rätt och slätt ligan, sade Chicot, den för tio år sedan bildade ligan. Herr de Morvilliers har upptäckt, hvad hvar enda parisisk borgare känner lika väl som sitt Fader vår.
— Min herre! … afbröt kansleren.
— Jag säger sanningen och skall bevisa den, fortfor Chicot i advokatton.
— Nå, säg mig då stället, där ligisterna församla sig.
— Rätt gärna. 1:o på torget, 2:o på torget, 3:o på torgen.
— Herr Chicot skämtar bara, sade kansleren grinande; och deras igenkänningstecken?
— De äro klädda som parisare och röra benen, då de gå, svarade Chicot allvarsamt.
Ett allmänt gapskratt följde på denna förklaring. Herr de Marvilliers höll för bäst att följa de andras exempel och började också skratta. Men snart blef han åter allvarsam och sade:
— Slutligen har min spion varit närvarande vid en af deras sammankomster, och det på ett ställe, som herr Chicot icke känner.
Hertigen af Anjou bleknade.
— Hvar då? sade konungen.
— I S:t Genovevas kloster.
Chicot tappade härvid en papperskråka, som han ämnade sätta om bord på amiralskeppet.
— Det är omöjligt, mumlade hertigen.