308
— Det är ändock sant, sade Morvilliers, smickrad af den verkan, hans ord frambragt, och han blickade triumferande omkring sig.
— Nå, hvad gjorde de då, herr kansler? Hvad beslöto de? frågade konungen.
— Att ligisterna skulle utnämna chefer ibland sig, att hvarje värfvad man skulle väpna sig, att hvarje provins skulle erhålla ett ombud, och att alla hugenotter, dem hans majestät beskyddar, så föllo deras ord …
Konungen smålog.
— Skulle massakreras på utsatt dag.
— Och detta är allt? frågade konungen.
— För tusan, inföll Chicot; man hör nog, att du är katolik och inte hugenott, Henrik!
— Var det ingenting mer? sporde hertigen.
— Nej, nådig herre.
— För hin i våld! Det där måtte väl inte vara allt, sade Chicot. Ha vi ej fått mer för etthundrasjuttiofemtusen livres så är konungen bestulen.
— Fortfar, kansler, sade konungen.
— Dessa chefer …
Chicot såg hertigens hjärta klappa så häftigt, att det syntes utanpå hans jacka.
— Nej, hör, hör bara! utropade han; en komplott, som har chefer: det är ju alldeles förvånande. Men vi måste ändå ha ännu litet mer för våra etthundrasjuttiofemtusen.
— Chefernas namn? frågade konungen.
— Först är det en andlig, en fanatiker, hvars namn jag köpt för tiotusen livres.
— Det gjorde ni rätt i, sade konungen.
— Genovevermunken Gorenflot.
— Gorenflot, sade konungen och skref upp namnet; godt! Vidare …
— Vidare … sade kansleren tvekande; sire, det var intet vidare.
Härvid blickade Morvilliers omkring sig med en hemlighetsfull min, som tycktes säga: Om ers majestät vore ensam, skulle jag säga mer.
— Tala, kansler, befallde konungen; jag är här endast omgifven af vänner; tala.
— Ack, sire! Den jag tvekar att nämna har vänner, mäktiga vänner …
