— Omkring min person?
— Öfverallt.
— Äro de då mäktigare än jag? utropade Henrik, blek af vrede och oro.
— Sire, en hemlighet säger man aldrig med hög röst; ursäkta mig: jag är statsman.
— Det är rätt.
— Och mycket klokt, tillade Chicot; men, för fan, vi äro ju alla statsmän!
— Min herre, sade hertigen af Anjou, vi vilja taga vårt ödmjuka farväl af konungen, om ni ej kan tala ut i vår närvaro.
Herr de Morvilliers tvekade. Chicot gaf akt på hvarje hans rörelse; han fruktade, att kansleren, så enfaldig han än var, möjligen lyckats upptäcka någonting mindre obetydligt, än hvad han förut meddelat.
Konungen gaf tecken åt kansleren att komma närmare, åt hertigen af Anjou att stanna kvar på sin plats och åt Chicot att tiga. I samma ögonblick hördes ett väldigt larm på Louvrens borggård. Konungen reste sig hastigt upp; Quélus och d'Epernon skyndade till fönstret, och hertigen af Anjou förde handen till sin värja, liksom hade detta hotande buller gällt honom.
— Ah, det är hertigen af Guise, som inträder i Louvren, utbrast Chicot.
Konungen gjorde en rörelse af förvåning.
— Ja, så är det, bekräftade gunstlingarne.
— Hertigen af Guise? stammade hertigen af Anjou.
— Kors, det var besynnerligt, att hertigen af Guise är i Paris, sade långsamt konungen, som i Morvilliers’ häpna blickar läste det namn, denne ämnat tillhviska honom.
— Det meddelande ni hade att göra mig, syftade det på min kusin of Guise? frågade han sakta.
— Ja, sire, det var han, som förde ordet vid sammankomsten, svarade kansleren i samma ton.
— Och de andra.
— Jag vet inga flere.
Henrik kastade en frågande blick på Chicot.
— För knäfveln, utropade gascognaren, i det han antog en kunglig hållning; låt min kusin af Guise komma in!
Därefter sade han halfhögt till konungen:
