310
— Se där en, som du känner tillräckligt för att inte behöfva skrifva upp namnet.
Vakten öppnade bullersamt dörrarna.
— Inte mer än ena flygeldörren, ropade Henrik; båda öppnas för konungen!
Hertigen af Guise var tillräckligt nära för att höra dessa ord; men detta utplånade ej det smålöje, hvarmed han föresatt sig att hälsa konungen.
38.
Hertigen af Guise.
Bakefter hertigen af Guise följde en stor mängd officerare, hofmän och ädlingar, och bakom denna lysande svit trängdes folket, en visserligen mindre lysande, men säkrare och fruktansvärdare eskort. Folket måste dock stanna utanför, men uppgaf larmande jubelrop, då hertigen inträdde i slottet.
Vid åsynen af denna armé, som utgjorde den parisiske hjältens hedersvakt hvar gång han visade sig på gatorna, hade gardet fattat sina vapen: det slungade hotande blickar på folket och på triumfatorn.
Guise märkte hållningen hos dessa soldater, hvilkas öfverste var den tappre Crillon; han hälsade artigt på denne. som stod där rak och liknöjd, med spotsk orörlighet. Denna missaktning, som visades hans allmänt erkända makt, förvånade hertigen. Hans panna mulnade ett ögonblick.
— Ah! Är det ni, min kusin? sade konungen; hvad ni kommer med mycket buller och bång. Blåser man ej i trumpeterna också? Jag tyckte just, jag hörde det.
— Sire, svarade hertigen, i Paris ljuda trumpeterna endast för konungen, i lägret endast för fältherren. Här skulle trumpeterna ljuda för starkt för en undersåte; i lägret däremot skulle de ej ljuda tillräckligt starkt för en furste.
Henrik bet sig i läppen.
— Kors, hvad ni ser glad ut, min kusin! sade han efter en paus, under hvilken han skarpt betraktade den lothringske prinsen. Har ni i dag kommit från belägringen af le Charité?
