312
— Förtroende? upprepade Henrik; nalkas ni mig ej alltid med förtroende, min kusin?
— Sire, det förstås; men det förtroende, hvarom jag nu talar, har afseende på ett förslag, som jag ämnar göra er.
— Aha! Ni har något att föreslå mig, min kusin; tala då med förtroende, som ni säger, med fullt förtroende. Låt höra: hvad har ni att föreslå oss?
— Utförandet af en den skönaste idé, som allt sedan korstågens tider sysselsatt den kristna världen. Sire! fortfor hertigen och höjde rösten, så att han kunde höras ut i förmaket, — sire, benämningen den allrakristligaste konung är ej en tom titel … Den förpliktar till ett varmt nit för religionens försvar; kyrkans äldste son — hvilket också är er titel, sire — bör alltid vara färdig att försvara sin moder.
— Är kyrkan hotad af saracenerna, min bäste hertig? frågade Henrik. Eller eftersträfvar ni möjligen titeln konung … af Jerusalem?
— Sire, återtog hertigen, den stora folkmassa, som följt mig hit, skulle ej hedra mig så, om det ej vore för att löna mitt varma nit i försvaret af vår heliga tro. Redan före ers majestäts uppstigande på tronen hade jag den äran att tala vid ers majestät om ett förbund mellan alla goda katoliker.
— Ja, ja, inföll Chicot, jag kommer ihåg: ligan, för hin i våld, Henrik, S:t Bartolomeiligan! Sannerligen, min son, är du ej bra glömsk, som inte kommer i håg en så ljus idé!
Hertigen vände sig om vid dessa ord och slungade on föraktlig blick på Chicot, utan att ana hvilket intryck dessa ord gjorde på konungen, som hade hufvudet fullt af Morvilliers’ nyligen afgifna berättelse. Hertigen af Anjou däremot blef helt förvirrad; han lade ett finger på sina läppar, stirrade på hertigen af Guise och stod där blek och orörlig som en marmorbild.
Denna gång märkte konungen ej detta tecken af hemligt förstånd mellan de bägge furstarne; men Chicot hviskade till honom:
— Se på din bror, Henrik.
Henrik blickade hastigt upp, och hertigen tog lika hastigt sitt finger från munnen; men det var redan för
