jag trodde er vara i Vincennes, sysselsatt med att uppspåra en hjort.
— Hjorten var uppspårad klockan sju i morse, sire; men då klockan blef nära tolf, utan att jag fått någon underrättelse, fruktade jag, att det händt ers majestät någon lycka.
— Verkligen?
— Sire, återtog grefven, om jag felat i min plikt, så ber jag ers majestät ej tillskrifva detta något annat än min ytterliga tillgifvenhet för ers majestäts höga person.
— Godt, min herre, var försäkrad om, att jag vet uppskatta den.
— Nu, återtog grefven med tvekande ton, nu, då jag är lugnad i afseende på ers majestät, så återvänder jag till Vincennes, om ni befaller, och …
— Nej, nej, stanna; denna jakt var blott en nyck, som föll oss in. Stanna; jag behöfver se mig omgifven af dem, som äro mig tillgifna, och ni har själf ställt er ibland antalet af dem, på hvilka jag kan lita.
Monsoreau bugade sig.
— Hvar befaller ers majestät jag skall taga plats?
— Vill du låna mig honom på en half timme? frågade Chicot i konungens öra.
— Till hvad ändamål?
— För att kittla honom litet. Hvad bryr du dig om det? Du är mig också ersättning skyldig, för det du tvingar mig att vara närvarande vid en så tråkig ceremoni som denna.
— Nå, så tag honom då.
— Jag har haft den äran fråga ers majestät, hvar ers majestät tillåter mig att taga plats? frågade grefven ånyo.
— Jag trodde, att jag redan svarat er; ställ er hvar ni vill bakom min kungliga stol t. ex.: det är där mina vänner få sin pats.
— Se så, kom hit, vår öfverhofjägmästare, sade Chicot, i det han makade åt sig och lämnade herr de Monsoreau en del af den plats, han förut ensam innehaft, — kom hit och vädra på de där sällarna. Sannerligen är icke det ett villebråd, som man kan spåra upp utan stöfvare! För tusan, herr grefve, hvilken lukt! Nu är det skomakarne, som passera; se så, nu komma garfvarne; på min ära, om ni tappar spåret af dem, så tar jag ifrån er eder fullmakt.
