56
Herr de Monsoreau låtsade höra, ehuru han ej gjorde det, ty han såg sig oupphörligt omkring med en tankspriddhet. hvilken så mycket mindre undföll konungen, som Chicot gjorde honom uppmärksam därpå.
— Vet du, sade Chicot, hvem din öfverhofjägmästare nu jagar?
— Nej; hvem då?
— Han jagar din bror af Anjou.
— Villebrådet är åtminstone icke i sikte, svarade Henrik skrattande.
— Nej, men det förmodas vara i närheten, svarade Chicot. Skulle du vilja, att han förblir i okunnighet om, hvar det är?
— Ja, jag tillstår, att jag ingenting skulle ha emot, om han blefve missledd härutinnan.
— Vänta då, så skall jag drifva in honom i snåren. Man säger, att vargen har väder af räfven; men han lurar sig på det. Fråga honom bara, hvar grefvinnan är.
— Hvarför det?
— Fråga bara, så skall du få se.
— Herr grefve, sade Henrik, hvar är då er grefvinna! Jag ser henne ej bland damerna.
Grefven spratt till, såsom hade en orm bitit honom. Chicot ref sig på näsan och klippte med ögonen.
— Sire, svarade öfverhofjägmästaren, min hustru är sjuk. Pariserluften är osund; sedan hon därför i går begärt och erhållit tillstånd af drottningen, har hon i natt med sin far begifvit sig till Méridor.
— Till hvilken del af Frankrike far hon då? frågade konungen, glad öfver att få en förevändning att vända bort hufvudet medan garfvarne passerade.
— Till Anjou, där hon är född. svarade grefven.
— Den stackars grefvinnan, inföll Chicot, kan ju dö af ledsnad på vägar och stigar!
— Jag nämnde för hans majestät, att hennes far åtföljer henne.
— Det kan väl vara att en far är aktningsvärd, men särdeles rolig är han måhända ej, och hade hon ingen annan, som förströdde henne, så …; men lyckligtvis …
— Hvad vill det säga: lyckligtvis? frågade häftigt grefven.
— Ja, hvad betyder det ordet? sporde konungen.
