— Jo, lyckligtvis betyder lyckligtvis. Det vill säga, att det var lyckligt, och att jag därutinnan beundrade försynens skickelse. Lyckligtvis tänkte jag, äro i detta ögonblick några af våra vänner ändå ute på en af de muntraste resor och i fall de råka grefvinnan, skola de bestämdt roa henne. Ja, tillade vårdslöst Chicot, som de resa samma väg, så är det troligt, att de råka henne. Ack, jag tycker mig just se dem; och du Henrik, som är en människa med liflig inbillningskraft, kan lätt föreställa dig dem, där de rida bredvid grefvinnan och berätta tusen narraktigheter, som komma den älskvärda damen att kikna af skratt.
— Detta var ett nytt dolkstyng för öfverhofjägmästaren, men det gick ej an att bryta ut i konungens närvaro, och Chicot hade åtminstone stundtals en bundsförvant i denne; således gjorde Monsoreau våld på sig, huru påkostande det än var, och sade med vänlig ton och blick:
— Hvad Har ni verkligen vänner, som nu äro stadda på resa till Anjou?
— Ni kan gå ännu längre och säga, att ni själf har vänner, som resa dit, emedan de snarare äro era än mina vänner.
— Ni förvånar mig, herr Chicot, sade grefven; jag känner ingen, som …
— Ah, hvad ni spelar för en hemlighetsfull roll!
— Jag bedyrar, att jag ingenting vet i detta afseende.
— Ändock, herr grefve, återtog Chicot, äro de där vännerna er så kära att ni nyss af vana … ty ni vet alltför väl, att de farit till Anjou … att ni nyss af vana, säger jag, lät ert öga leta efter dem här i mängden, naturligtvis utan att finna dem.
— Jag? utbrast grefven.
— Ja, ni, herr öfverhofjägmästare, den blekaste af alla forna, närvarande och tillkommande jägmästare, ända från salig Nimrod ned till herr Auterfort, er företrädare.
— Herr Chicot!
— Den blekaste, jag upprepar det: Veritas veritatum. Detta uttryck är dock en barbarism, emedan det aldrig kan finnas mer än en sanning, alldenstund, om det funnes två, endera af dem ej vore sann; men ni är inte filolog, ni, herr Esau.
— Nej, min herre, det är jag icke, och därför ber jag
