58
er återkomma till de där vännerna och nämna dem vid namn, i fall det öfvermått af inbillningskraft, som förspörjes hos er, tillåter er det.
— Kors! Ni upprepar ständigt ett och samma, herr grefve. Spåra då, det tillhör ert yrke, hvarpå den där stackars hjorten kan tjäna som lefvande exempel, han, som ni störde i morse, och som inte hade skäl att vänta sig det af er. Om man förhindrade er att sofva, skulle ni tycka om det, säg?
Monsoreaus blickar irrade nu förfärade omkring bland Henriks omgifning.
— Hvad utropade han, då han märkte en plats tom bredvid konungen. Hertigen af Anjou!
— Hallo, hallo sade gascognaren; nu är ni på spåret.
— Har han rest i dag?
— Han har rest i dag, sade Chicot. men det är också möjligt, att han reste i går afton. Ni är inte språkforskare, herr grefve, så att ni ej så noga skiljer tempora åt; men låt oss fråga kungen, som förstår sådant där. Hör, när försvann din bror, Henrik lille?
— I natt, svarade konungen.
— Hertigen har då rest, mumlade Monsoreau, dödsblek och darrande. Ack, min Gud, sire, hvad säger ni?
— Jag säger, svarade konungen, ej att min bror rest, men att han försvunnit, utan att hans bästa vänner veta, hvart han tagit vägen.
— Ah, om jag det trodde! sade grefven med sammanbitna tänder.
— Nå, hvad skulle ni då göra? Dessutom, hvad är det för ondt i det, om han skulle säga er grefvinna några artigheter? Vår käre Frans är familjens ende kurtisör, hans bror har annat att göra än kurtisera: för tusan, det är väl icke för mycket, om det vid hofvet finnes en furste, som representerar det franska folkets lynne.
— Jag är förlorad, mumlade grefven, och tycktes ämna skynda bort, men Chicot kvarhöll honom.
— Håll er då stilla, i Guds namn! Ni gör inte annat än vrider på er, och det besvärar konungen. Jag ville sannerligen vara i er frus ställe, vore det ock bara för att se en prins med två näsor och herr Aurilly, som spelar luta i kapp med salig herr Orpheus. Er fru är bra lycklig hon!
